10 tracks, 43 minutes

Listen to: Äppelöga
Reviews of “Man var bland molnen”
Release date: March 23, 2009

"i wrote some songs
about sex, sorrow
abuse,
falling
in love and
pure summery frustration.
then
i lost my way.
you and i are
the only ones left now
here, among the clouds.
come."

Anna Järvinen's debut album "Jag fick feeling" ("I Got Feeling") received a substantial amount of attention when it was released in October 2007. The follow-up "Man var bland molnen" ("One Was Among the Clouds") is produced and recorded by Gustav Ejstes (from the band Dungen), who also plays a variety of instruments on the album. Other musicians are Reine Fiske, Fredik Swahn, Johan Holmegard, Leo Svensson, Mattias Bergqvist and Anders Nygårds.

The collaboration with Dungen was initiated already on Anna’s first record where they participated on the main part of the album. Concerning the choice of Ejstes as producer, Anna says in Sonic Magazine (Sweden) that ”nobody has like Gustav, silently and immediately, understood my music. I wanted to try and leave the songs with him so he could put his mark on and in them.”

Seldom have we seen such a break-through for an artist on a small label in Sweden, as with the release of “Jag fick feeling”. Anna was nominated for the Swedish Grammy and P3 Guld prize, won the paper Stockholm City’s music prize, and was interviewed in virtually every Swedish paper. The record also got a lot of attention in Finland and Anna toured in both countries during fall 2007 and spring/summer 2008.

The first single from “Man var bland molnen” is the track “Äppelöga”, (“Apple-Eye”).

Anna played and sang in the band Granada up until 2003 when they disbanded.

Tracks: 1. Låt det dö, 2. Äppelöga, 3. Sosial kompetens, 4. Boulevarden, 5. Här är du ett hån, 6. Är det det här det hela handlar om?, 7. Ruth, 8. Tänker inte säga mer, 9. Såhär, 10. Nattmusik

---------------------------------------------------------------

Första gången jag hörde talas om Anna Järvinens "Man var bland molnen" satt jag vid ett matbord i stockholmsförorten Bandhagen.

Gustav Ejstes, för den breda allmänheten mer känd som frontman i Dungen, försökte förgäves tända en cigarett bakom en vinröd Kangolmössa samtidigt som han berättade om arbetet med uppföljaren till Järvinens "Jag fick feeling", ett av tjugohundratalets mest älskade svenska debutalbum.

Han pratade om skivan i viss mån som en antites till sin egen musik, där långa promenader på jazziga snårstigar när som helst kan mynna ut i ett k-märkt svenskt sväng, men var samtidigt noggrann med att peka ut likheterna.

"Musik är musik. Det är långa och korta ljud, i olika tonhöjd", förklarade han begeistrat, "i Annas musik är det melodierna som är grejen".

Om någon en dag upprättar ett museum över svensk popmusik så kommer Gustav Ejstes porträtt sannolikt hänga i foajén. Som musiker, med fyra Dungenalbum i sin meritförteckning som alltmer börjar likna svenska klassiker, är han oförliknelig. Som producent och kapellmästare i Anna Järvinens husband är han häpnadsväckande – en på miljonen i ett land där vi inte är bortskämda med musiker med hand flyktiga handlag och känsla för små, till synes obetydliga, nyanser och detaljer.

Storheten med "Jag fick feeling" var hur Anna Järvinen till synes utan åthävor fick någonting svårt att framstå som så oerhört lätt. Hur hennes melodier och musik framstod som improviserade, när de i själva verket växt fram ur en strängt återhållen idé.

På så vis liknar hennes musik just Dungens , men i centrum för hennes musik står inte något rytmbaserat sväng, utan som Gustav Ejstes beskrev det för mig i sitt kök i Bandhagen: "Det är melodierna som är grejen". Precis som i Dungens musik går musiken ständigt på grönbete, barfota och i uppvikta byxben, men tvärtemot Gustav Ejstes lämnar Anna Järvinens texter ständigt frätande syra i deras spår.

Bluesboogien "Är det det här det hela handlar om?" kunde till exempel ha funnits med på Håkan Hellströms "För sent för Edelweiss", men eftersom berättelsen Järvinen framför är så olycksbådande sentimental uppstår någonting mellan raderna som skär genom högtalarna. "Är det det här det hela handlar om?", sjunger hon. "Är det gjort för att slå in den spiken som får mig att fatta att jag är helt körd?".

"Låt det dö", "Äppelöga", "Här är du ett hån" och den avslutande midnattsvalsen "Nattmusik" är sagolika nummer, framförda av en röst som blir mer och mer lik Harriet Wheelers från the Sundays men som aldrig resignerat , trots att texternas människor, med allt var de bär på av drömmar och personliga umbäranden, ofta vill ge upp, lämna sjukhuset redan i väntrummet.

Det är ju ändå, som hon sjunger i "Låt det dö", inte någon idé mer. Det blir inget över. Allt har sagts.

"Man var bland molnen" är lika intagande som "Jag fick feeling". Vad Anna Järvinen lyckas med – och som bara Håkan Hellström lyckats med vid sidan av henne det där decenniet – är att riva ner barriären mellan sig själv som artist och oss som lyssnar.

Det är den uppriktigheten, och tron på att den kan riva murar, som gör hennes musik så storartad.
Rated 9/10, Niklas Elmér, Sonic Magazine